Shakespeare sa en gång:
"Resor leder till kärleksmöten"
Det är väl en härlig tanke, tänkte jag igår kväll. Men det har dock aldrig riktigt hänt mig.
Sen kom jag på att det även var Shakespeare som sa:
"Kärleken är blind" - det är i varje fall något jag vet är sant. Hur många gånger har jag inte gått och blivit alldeles störtkär i idioter tänkte jag. Ja mina kära läsare, jag är ett typiskt exempel på den där klassiska tjejen som alltid lyckas falla för fel killar.Men nu har jag för en gångs skull fått lite tur i mitt liv och hittat den bästa killen, någonsin. Alexander♥
Sen tänkte jag vidare på hur äckligt jobbig kärleken är och alltid kommer vara.
För somliga, helt oförklarligt, falnar kärleken.
För andra är den helt enkelt förlorad.
Men återigen, kärleken kan också hittas. Om än bara för en natt.
Sen finns det en annan slags kärlek...den grymmaste sorten. Den som nästan dödar sina offer. Den kallas obesvarad kärlek. På den är jag expert. Dock inget jag tänker gå in på nu.
Här är en regel:
Till er tjejer som inte vet vad ni ska göra när ni ertappat era pojkvänner med otrohet.
När ens kille ligger med en annan tjej så ska man INTE fortsätta vara vänner.
Man slutar tala med fanskapet..kasta saker på honom, skriker och svär. Detta är i vart fall vad man borde göra.
Själv skulle jag nog snarare bli äcklad. Skulle definitivt inte ta tillbaka om han var otrogen mot mig.
Men att göra honom illa genom att kasta saker på honom skulle bara göra att jag sjunker till hans ruttna nivå.
Ja,.. i vart fall neråt. För så lågt som otrohet kan man inte sjunka i ett förhållande.
Inom kärlek (inte för att jag är någons slags expert) men inom kärleken är otrohet absolut förbjudet.
Kan man inte hålla sig till personen man påstår sig älska kan man lika gärna va singel och knulla runt om det
är det man vill.
Jag tycker att otrogna killar som skyller på sina flickvänner i slutändan är PATETISKA! Nej föresten.
Jag ändrade mig.
ALLA KILLAR SOM ÄR OTROGNA ÄR PATETISKA!
Jag tänker nog mer på kärlek än man borde göra.
Fast å andra sidan. Varför skulle jag inte? Är lycklig för jag har världens härligaste person i mitt liv, min pojkvän.
Gosh, I'm wicked!
Ni vet den där känslan man kan ha i magen av att något är fel. Den känner jag från och till dagligen. Vad kan det betyda? Att jag kanske har någon slags oro inför något som jag inte vet ska hända. Eller är det en annan form av min ångest som visar sig i form av magvärk? Kanske. Jag vet inte. Allt jag vet just nu är att jag ska försöka sova (som om det kommer hända) Kommer ligga vaken i timmar som vanligt när jag sover ensam.
God natt alla dreamers där ute. Nu ska jag försöka tvinga mig in i drömmarnas värld.
Life's good. I guess.
Hennes liv blev upp och ner från den dagen han drog och sen dess har inget riktigt blivit som hon velat.
Hon kunde inte berätta för honom att det var han det handlade om. Hon kunde inte berätta att det han gjorde mot henne då, fortfarande sitter in-präglat i hennes själ och varje steg hon tar varje dag känns bara tyngre och tyngre.
Alla andra försvinner runt omkring henne när hon vandrar sin väg. Genvägen som verkade så bra visade sig vara en sen-väg. Det som tyngde ner henne låstes in i en kista och nyckeln kastades bort men hon trodde aldrig att en främling en dag skulle stå framför henne med nyckeln i handen. Allt som byggts upp på vägen, alla murar och alla vita lögner, raderades till marken. Hon stod vid ett vägskäl. Vägen till lycka kändes för långt bort och murarna som sträckte sig upp till himlen på den ena vägen kändes säkrare än den andra mörka vägen. Därav blev den hennes val. Men hon hade aldrig räknat med att det dolda på andra sidan muren skulle kunna ta sig igenom. Det visade sig att det som låg inlåst och gömt i kistan på andra sidan muren hittade sin väg tillbaka till henne.
Hennes liv blev upp och ner från den dagen främlingen dök upp i hennes liv.
You are beautiful
De yngre generationerna blir ju bara dummare och dummare har jag märkt.
Får oftare och oftare höra om hur små 13-åringar springer runt och röker på, säljer droger/köper droger.
De tror det vet vad de ger sig in i men de har ingen aning överhuvud taget och samhället som vi lever i idag är för efterblivet för att kunna informera dessa IQ-befriade snorungar vad som händer när du väl halkat in på det spåret.
VAKNA! Det hjälper inte att ni visar program på TV4 om hur lilla Per dog av en överdos, för om ni inte märkt det så är det ingen 13-åring (knappt ungdomar över huvud taget) som kollar på sådana program och OM de gör det så tar de inte åt sig för alla tänker "det kommer aldrig hända mig".
Alla tänker så, det är fakta!
Ska inte säga att jag har någon lösning just nu, kan återkomma med det. Men jag är bara så sjukt trött på allt snack om droger hit och dit. Haft nog med allt som rör sig kring det i mitt liv, tänker dock inte gå in på det.
Min fråga till er som läser det här är:
Vad skulle ni göra om er kompis höll på att gå ner sig i drogmissbruk utan hans/hennes föräldrars vetskap om det ?
